2017-10-02 Drömspel eller spelregler
Travsportens önskvärda läge? I Strindbergs pjäs "Ett drömspel" kommer gudens dotter ned till jorden för att uppleva människornas livsvillkor. ”Det är synd om människorna” upprepar hon gång på gång.
Jag öppnar utan större besvär räkningarna från tränarna och finner dem ganska rimliga i förhållande till att min treåring ska starta i STC-loppet på hemmabanan. Förstapriset är långt ifrån försumbart, 55.000 kronor.
Hästar från hela landet kommer till Solvalla för att vara med och dela på de stora prischeckarna. Stambordet på restaurangen är fullt, då vi som äger hästarna ser det som självklart att träffas. Vi talar på kompisars vis om det som håller ihop vårt intresse. Vi har trevligt och kul. Vi har bord för fem och plats finns oftast för en gäst. Just idag kom Ulf Berner, killen med sin grova humor, trävaruexportören från Blomstermåla, med våning på Strandvägen och hus i Florida. Berner lyfte hela den franska stamboken genom sin Mickey Viking, stamfar till den moderna travsportens kronjuveler, Readly Express och Bold Eagle.
Väckarklockan, dvs mobilen på nattduksbordet, återför mig till verkligheten. Jag ler åt salig Ulf Berners minne. Han var långt ifrån representativ för sportens ägare, men hans kärlek till hästarna och sporten var det.
Besviken över att vakna ur drömmen läser jag insändare och slutrepliker från travsportens politiskt aktiva. Jag beskylls för att läsa protokoll noggrant, det här med bredd före elit, men det känns på inget sätt betungande, mer som en komplimang. Att ge upp så lätt som Travhästägarnas Jonsson gjorde är på intet sätt förvånande då världsfrånvänd partiideologi ställs före den pragmatism och realism som måste omge hästägarnas situation både idag och framgent. Det handlar om att samlas med insikten att näringen och dess villkor måste prioriteras för att trygga sportens framtid. Insikten om att näringen måste ges företräde lyser med sin frånvaro.
Dalarnas bitterljuva psalmsång måste ersättas med tung heavy metal, fritt från politiskt dravel och fritt från bidrag. Den tid är över när hästägarnas representanter - utan egna hästar - laddar in räkmackor, samtidigt som de skickar hårda brödkanter till dem som håller sporten vid liv. De som företräder hästarna måste ges röststyrka. Det är inget motsatsförhållande. Det är en nödvändighet för travsportens framtid och överlevnad.
Det handlar om legitimitet och insikt, och verkställan....inte om att sova sött och drömma rött.....
Hästägare har olika förutsättningar. Vi behöver differentierade mål där ambitionen alltid är att sätta hästen och hästägaren i centrum. Våra olika ekonomiska förutsättningar påverkar investeringsviljan hos de vi behöver, dvs nya och fler hästägare.
Kriteriehelgen gav funderingar. I motsats till drömförhållandet var det inte en extern hästägare som hade bästa hästen. William är ägd av tränaren själv, som sett fördelen med att kunna både äga och träna. Att han, liksom många andra, numera låter premiechansa sina hästar innebar för årets treårskull att de dubblat chansen till prispengar i de största insatsloppen.
Även där låter ST kalla premiechansen prispengar, vilket är fel. Det belastar startprissumman, men är en omfördelning av premieloppspengen om tjugo tusen kronor. Ägarna till 887 hästar ur Williams kull valde premiechansen. Totalt lades drygt sjutton miljoner extra in i insatser. Vi skjuter därmed in på årsbasis upp emot 60 miljoner i insatser, vilket för övrigt Frankrike inte behöver för att hålla prisnivåerna uppe för sin sport.
Det är inget märkligt att antalet hästägare och antalet hästägarföreträdare decimerats i antal, vilket har medfört att aktiva hästar i träning, oavsett tränarens licenstillhörighet, har minskat. Att antalet uppfödda hästar minskar som en konsekvens är egentligen ett sundhetstecken. Marknaden anpassar sig. Att A-tränarna ökar sitt ägarskap är däremot raka motsatsen. Det är kamouflage som hindrar verkligheten från att flyta upp till ytan. Bristen på externa kunder blir också förklädd ifall uppfödaren tvingas behålla sin återropade häst.
Årets kriterieauktion, oavsett Johan Lindbergs tolkning av årssiffrorna i veckobrevet, blev en besvikelse. Snittet gick ner med ca 20 procent jämfört med förra året. Att det är en tillbakagång till 2014 års nivå är ingen tillfällighet.
På ST's hemsida står nu att läsa att framtidens önskvärda läge har givits mätbara strategiska mål. Jag kan ha läst fel, eller slarvigt, men är det verkligen möjligt efter alla 100-tals timmar och 1000-tals medverkande, eller var det tvärtom ingen har uttryckt en vision för H-Ä-S-T-Ä-G-A-R-N-A och vårt önskvärda läge??? Visserligen står det, "fler unika hästar ska tävla genom att vi gör det enklare och roligare för den som vill köpa och äga travhäst".
I drömmen ska vi ha 12.800 unika svenskfödda hästar som tävlar varje år. Vi hade förra året 12.820 hästar. Hur blir det möjligt när vi vet att de kommande fyra åren minskar antalet svenskfödda med minst 1.000 hästar per år?
Vi vet likaså att antalet hästägarföreträdare minskat i stadigt tempo de senaste femton åren med över fyrtio procent. Hur är det med framtidens mål? För mig är många strategiska mål framställda utan förankring.
.
Hästägarna - de i dokumentet icke önskvärda - nämns inte med ett ord. Inte var vi ska finnas, inte var våra hästar ska tränas, inte heller hur många av oss som framtidens visionära drömtillstånd kräver.
Hur många hästägare kan vi ha, i dröm eller i verklighet?
Hur många hästar kan vi föda, med eller utan vingar på ryggen?
Kanske kan STs styrelse som tagit dessa målbeslut redovisa förutsättningarna land och rike runt, i stället för att lova runt och hålla tunt?
”Upp till bevis” är den melodi som visslas för dagen. Var klaras rekryteringen? Var finns hästarna och var ska vi tävla? Var bor hästägarna och hur borde tävlingsprogrammet se ut? Det kan inte fortsätta att ST blundar och ger och sedan får hästägarna ta smällen.
Allt måste utgå från sunda näringsförutsättningar vilket inte heller nämns med ett ord. Hästägarkollektivet lider av underfinansiering. Vi har gått från en fyrtioprocentig kostnadstäckning när branschen blomstrade, till dagens drygt 20 procent. Enkelt vidare i tanken, ska de som äger hästar och bidrar till sporten, vanligt folk, finansmän, storföretagare och andra potentater, ha bestämmanderätt över sina egna investeringar? Om inte, vilka ska då ha det?
När de lokala hästägarföreningarna består av medlemmar som inte längre äger hästar saknas även trovärdighet. Hur framtidens hästägande än organiseras måste den verklige hästägaren ha fullt inflytande.
Framtiden kräver bättre styrning, tydligare regler, inte drömspel för ATG eller andra spelbolag. Framtiden måste bestå av hästägare och aktiva med bättre villkor i sin näringsverksamhet.
Vid årets auktioner visade sig hästägandet inte genom rop, utan genom iskall tystnad. "Det är synd om travmänniskorna ", eller hur det nu var Strindberg sa.