2017-09-12I dagens nummer av Travronden svarar hästägarföreningarna vid Solvalla, Sundbyholm och Eskilstuna på en ledare där hästägare och travbanechefer kritiseras för att bråka inbördes. Budskapet var att vi istället borde vara goda ambassadörer för travsporten för att locka fler.
Det har vi sett vart det har lett när travhästägarna har samlats under en och samma centrala hatt och har varit "goda ambassadörer". Aldrig kritisera, aldrig andas något negativt, alltid applådera, alltid bejaka och nicka instämmande. Varje röst som höjts för förändring har snabbt tystats med klassikern att det skadar sporten. Hur ska sportens valda företrädare veta i vilken riktning de ska gå när de som borde peka ut den har tagit ständig fikapaus?
På samma sida i dagens Ronden sluter Gotlands Travhästägarförening upp till försvar för en enad hästägarkår. Man varnar för att alla möjligheter att påverka annars kommer att gå förlorade. Vart de egentligen vill komma med det framgår inte riktigt, eftersom den strategin bevisligen inte har lett någonstans, i varje fall har den inte tillfört travsporten någon framtidstro. Vad är möjligheter att påverka värda när de inte används? Enighet bland hästägarna måste bestå i att vi är eniga om vilka krav på förändringar som ska ställas och verkställas. Politiken måste vara nationellt övergripande och all bypolitik bannlyst. I debatten kring tävlingsprogrammet 2018, som ett exempel, har inte hörts ett knyst från RST/Travhästägarna. Vad organisationen som ska samla oss tycker och gör i den sakfrågan är och förblir en väl förborgad hemlighet. Insändare Travronden nr 73/2017 |