2018-10-01 Förväntningarnas helg
Kriteriehelgen berör hela travsverige. Tack Solvalla för en fantastisk sporthelg! Kriteriehelgen innehåller allt. Vi får se toppsport, som med fulltecknade lopp visar upp dagens och morgondagens stjärnor. Hästarna tävlar om stora prissummor genom insatslopp finansierade av hästägarna själva. Solvallla visar både sportslig bredd och topp och inramas av unghästauktion i dagarna tre.
Obalansen inom sportens rekrytering av nya hästar, hästägare, uppfödare och aktiva beror på att kostnadstäckningsgraden för hela sporten i princip har halverats på 20 år. Det gäller dock inte finalerna i sportens insatslopp, eftersom dessa prismedel betalas av hästägarna själva genom egna insatser, vilket innebär att vi ur egna plånböcker skjuter till ca fyrtio miljoner om året, samtidigt som vi avstår premiepengen. Rätt eller fel tänkt har rätten att för 2-åringen avstå en ofta säker intäkt utvecklats till ett lotteri där årgångens tolv bästa ston och hingstar var för sig i respektive finaler kan dubblera sina prispengar. .
Premiechansen har varit en bidragande orsak för många ägare att stanna kvar i sporten. Systemet har efter en fyra år lång startsträcka utvecklats till att majoriteten av ägare med unghästar vill vara med. I dagsläget kvarstår mellan 50-60 procent av den svenskfödda kullen anmäld till Kriteriet och Derby 2019 respektive 2020. Över 70 procent av 2-åriga hästar är i proffsträning. Av dessa hästar är närmare 90 procent premiechansade. Unghästpremien kom ursprungligen till för att stimulera till tidig träning av unghästar. De hästar som inte ingår i premiechansen blir allt färre och i synnerhet de B-tränade, eftersom B-tränarna blir allt färre. Det allra värsta är att många amatörer är inne på sin sista häst, dvs de gör inga nyinvesteringar. Vi har också de senaste årens tvångsstrykningar i insatsloppen. I Frankrike är unghästloppen penningstinna utan hästägarnas egna insatser. Där visar sporten att man tar sitt övergripande ansvar för att rekrytera hästägare.
Ingen minns en fegis
Att ställa högre krav på vilka ston som får betäckas, dvs vilka föl som får registreras, hjälper inte för att bevara kvalitet och mångfald. Tvärtom. ST behöver istället se över sitt tävlingsprogram för att frigöra medel till höjda prispengar och fler investeringsvilliga hästägare. Ibland måste man göra vad som på kort sikt förefaller våghalsigt, men som på längre sikt kan trygga sporten. För det krävs dådkraft.
Det som känns allra värst i ryggmärgen är att Alebäck stuteri, beläget i Sveriges Kentucky, dvs Västergötland, lägger ner sin hingsthållning. Nyheten ekar lika tyst och obehaglig som avsaknaden av publik en saxad tävlingsdag.
Hur länge ska travsporten fortsätta att lämna bröd på statens bord genom att ha bakrädda företrädare som representanter i våra styrelserum. Hur länge ska vi bortse från familjen Björnssons underliggande och korrekta analys då Alebäck inte längre finner det mödan värt att stalla upp hingstar för sin verksamhet. De små uppfödarna väljer inte längre granngårdens hingst av den enkla anledningen att det inte finns några avelsston på granngårdarna. De stora välkända stuterierna har tack och lov stallarna fyllda med ston ägda av dem själva eller de som vi vanvördigt kallar ”skrivbordsuppfödare”, och vars uppfödarinsatser toppsporten inte klarar sig utan. När uppfödaren finns på distans är steget kort för att även stalla upp ston och hingstar på ännu längre distans.
Sveriges Kentucky kräver upprättelse.
Hästägarhjärtats förmak klappar ofta kring uppfödningens mystik. Det är den rytm vi behöver för att hjärtat ska fortsätta att slå. Vårt hjärtas kammare får inte vara en barnkammare. Där måste fattas mogna, kloka och modiga beslut.
ST's styrelse visar villrådighet med all önskvärd tydlighet. I vilken riktning utvecklingen pekade visste många redan 2012, dvs att mångfalden var på god väg att gå förlorad. Det visste säkert också ST's styrelse, men obeslutsamhet och handlingsförlamning i ST's fullmäktige ledde till underlåtenhet att fatta för sporten rätta och nödvändiga beslut. ST har beslutat om sällskapens s k normalstadgar, där ändamålsparagrafen fastlår banornas skyldigheter att stärka intresset inom regionen vad gäller såväl publikt engagemang som avel, uppfödning och aktivt ägande av travhästar. Den negativa utvecklingen av sportens nyckeltal av t ex antal aktiva avelsston, starthästar och var de finns, kan därför inte ha kommit som en överraskning.
Vi väntar på handling.
Premiechansen har varit en bidragande orsak för många ägare att stanna kvar i sporten. Systemet har efter en fyra år lång startsträcka utvecklats till att majoriteten av ägare med unghästar vill vara med. I dagsläget kvarstår mellan 50-60 procent av den svenskfödda kullen anmäld till Kriteriet och Derby 2019 respektive 2020. Över 70 procent av 2-åriga hästar är i proffsträning. Av dessa hästar är närmare 90 procent premiechansade. Unghästpremien kom ursprungligen till för att stimulera till tidig träning av unghästar. De hästar som inte ingår i premiechansen blir allt färre och i synnerhet de B-tränade, eftersom B-tränarna blir allt färre. Det allra värsta är att många amatörer är inne på sin sista häst, dvs de gör inga nyinvesteringar. Vi har också de senaste årens tvångsstrykningar i insatsloppen. I Frankrike är unghästloppen penningstinna utan hästägarnas egna insatser. Där visar sporten att man tar sitt övergripande ansvar för att rekrytera hästägare.
Auktionerna runt kriteriehelgen är även de klassiska. Första dagen är som vanligt mer av kvalitet än övriga dagar. I år sökte drygt 400 hästar nya ägare. Regnet av höga prismedel i insatsloppen gör att det stänker välbehövlig manna även på uppfödarna, vilket kompenserar säljarna som ofta inte får betalt för sin produktionskostnad.. Det man vinner på gungorna förloras på karusellen. Köpbehovet för många tränare har redan täckts genom köp direkt av uppfödarna eller tidigare select-auktioner. Genomsnittspriserna vid kriterieauktionen kommer inte i närheten av kostnadstäckning för många uppfödare, vilket är helt konsekvent då branschen/travsportens kollektiv endast har 20-25 procents kostnadstäckning.
(foto: Svensk Travsport)
Att ställa högre krav på vilka ston som får betäckas, dvs vilka föl som får registreras, hjälper inte för att bevara kvalitet och mångfald. Tvärtom. ST behöver istället se över sitt tävlingsprogram för att frigöra medel till höjda prispengar och fler investeringsvilliga hästägare. Ibland måste man göra vad som på kort sikt förefaller våghalsigt, men som på längre sikt kan trygga sporten. För det krävs dådkraft.
Det som känns allra värst i ryggmärgen är att Alebäck stuteri, beläget i Sveriges Kentucky, dvs Västergötland, lägger ner sin hingsthållning. Nyheten ekar lika tyst och obehaglig som avsaknaden av publik en saxad tävlingsdag.
Hur länge ska travsporten fortsätta att lämna bröd på statens bord genom att ha bakrädda företrädare som representanter i våra styrelserum. Hur länge ska vi bortse från familjen Björnssons underliggande och korrekta analys då Alebäck inte längre finner det mödan värt att stalla upp hingstar för sin verksamhet. De små uppfödarna väljer inte längre granngårdens hingst av den enkla anledningen att det inte finns några avelsston på granngårdarna. De stora välkända stuterierna har tack och lov stallarna fyllda med ston ägda av dem själva eller de som vi vanvördigt kallar ”skrivbordsuppfödare”, och vars uppfödarinsatser toppsporten inte klarar sig utan. När uppfödaren finns på distans är steget kort för att även stalla upp ston och hingstar på ännu längre distans.
Sveriges Kentucky kräver upprättelse.
Hästägarhjärtats förmak klappar ofta kring uppfödningens mystik. Det är den rytm vi behöver för att hjärtat ska fortsätta att slå. Vårt hjärtas kammare får inte vara en barnkammare. Där måste fattas mogna, kloka och modiga beslut.
ST's styrelse visar villrådighet med all önskvärd tydlighet. I vilken riktning utvecklingen pekade visste många redan 2012, dvs att mångfalden var på god väg att gå förlorad. Det visste säkert också ST's styrelse, men obeslutsamhet och handlingsförlamning i ST's fullmäktige ledde till underlåtenhet att fatta för sporten rätta och nödvändiga beslut. ST har beslutat om sällskapens s k normalstadgar, där ändamålsparagrafen fastlår banornas skyldigheter att stärka intresset inom regionen vad gäller såväl publikt engagemang som avel, uppfödning och aktivt ägande av travhästar. Den negativa utvecklingen av sportens nyckeltal av t ex antal aktiva avelsston, starthästar och var de finns, kan därför inte ha kommit som en överraskning.
Vi väntar på handling.