2018-09-15 Fångarna på fortet
ST's ordförande Marjaana Alaviuhkola låter täckelsen falla i en intervju med Lars G Dahlgren i tidningen Sulkysport nr 37/2018. Vi har till sist fått ett tydligt svar på var ST står när det gäller den framtida spelomregleringen.
Fort Boyard
Svensk travsport har utvecklats i symbios med ATGs framgångar, men travsportens uppgång under 45 år kan numera liknas med Romarrikets fall. ST försöker skydda sitt egenägda spelbolag genom utestängning av andra spelbolag vilket dessutom är i strid med lagstiftarens bokstavliga och bildliga mening. STs ordförande börjar sitt nya uppdrag med ett ordentligt klavertramp, då hon antyder misstro mot både landets storbanor och alla nya spelbolagsaktörer. ST vill värna helheten, men risken är i stället att en sådan misstro kan bli till en självuppfyllande profetia.
I en ledare i samma nummer av Sulkysport visar Lars G Dahlgren på det befängda i det synsätt som ST's styrelse har intagit. Att använda ägarnas, dvs respektive sällskaps egna tillgångar och rättigheter, och samtidigt inskränka deras självklara rätt till affärsfrihet, är socialfundamentalistisk planekonomi av den högre skolan.
Den affärsmodell som presenterades på förtroenderådet vill ge ST ensamrätten att, centralt och övergripande, paketera och avtala om banornas tillgångar. Vilka som tillåts köpa och vad som får säljas blir en fråga för ST, samtidigt som pengarna endast till en väldigt liten del får behållas av den bana som intäkterna tillhör. Avtalet om bild- och ljudrättigheter ger inte ST rätt till att begränsa vem som får, eller inte får, köpa annonsplats runt banan.
Att banorna ägs av självständiga travsällskap blir endast ett spel för galleriet när Hästsportens Hus fattar alla beslut. Varför ska banorna slita med sin ekonomi och kämpa för att ge sina aktiva goda tävlings- och träningsförutsättningar? Det blir till ett cyniskt förfaringssätt då ST tydligt markerar att man inte längre litar på att de större banorna tar ansvar för någon annan bana än sin egen Storbanorna har över all tid visat ansvar för sportens helhet. ST-ordförandens misstroende är olyckligt, eftersom ST låter sina tjänstemän ställa olika hårda krav på banorna för att arrangera tävlingar. Vissa banor har inte längre tillräckligt antal hemmahästar för att kunna motivera det antal tävlingsdagar de tilldelas. Ändå ges de för många, vilket som konsekvens medför ett för stort röstinflytande i STs fullmäktige. Tävlingsprogrammet används som styrmedel för att lydnadsdressera banorna, trots att ett meningslöst resande i vardagstravet tar sin tribut genom ett ständigt vikande antal hästägare, orimlig arbetsmiljö och minskad hästhälsa.
Intervjun med ST's ordförande visar på styrelsens osäkerhet inför framtiden. Att som ST "begränsa marknadskrafterna" blir till en kortsiktig lösning som är ohållbar i längden i ett fritt samhälle som bygger på marknadsekonomi. Det negligerar sportens mest väsentliga behov, rekryteringen av nya hästar och hästägare.
Kraftsamling
Det närmar sig en punkt då dessa krafter inte kommer att låta sig styras. Det är inte storbanorna utan det bristfälliga beslutssystemet som söndrar sporten. Små- och mellanbanor erhåller för stor röststyrka genom att tilldelas för hög andel lopp i tävlingsprogrammet. . Tillsammans med BAS-rösterna kan de förhindra nödvändiga förändringsbeslut i ST's fullmäktige. I likhet med nationell svensk blockpolitik tillåts inte den starka majoriteten regera. Den betraktas istället som opålitlig och ansvarslös. I den attityden ligger också förklaringen till vikande rekryteringssiffror och att våra hästar tvingas till korsvist vardagstravsresande. ST försöker desperat hålla ihop familjen genom en i vardagstravet felaktig tävlingsstruktur.
Framtiden är redan här! Den blir inte ljusare av att amatörerna inte längre investerar i unghästar. 80 procent av landets tvååringar i träning återfinns hos 20 procent av banorna. Vi har brist på nya hästägare. 80 procent av landets tvååringar är i A-träning. Även om vi blir bättre på att skriva propositioner är själva tävlingsstrukturen ur led. Därmed blir det självklart vilka banor som i framtiden måste leda och samverka. Vi ska samtidigt visa fortsatt respekt för de små banornas förutsättningar. ST-ordföranden antyder misstro mot sportens kärntrupper, vilket öppnar för en förtroendekris.
Hästsportens Hus får inte liknas vid ett betongfort vars uppgift är att begränsa rörelsefriheten för de banor som är livskraftiga. Underhållningsprogrammet ”Fångarna på fortet” har sin uppenbara likhet med den stora skillnaden att för travsporten är det allvar.
Ett återupprättat förtroende för ST kan bara ske genom att förbundet ikläds sitt ursprungliga uppdrag, dvs att vara en serviceorganisation till travsporten och där travsällskapen har inflytande efter sin betydelse för sportens ekonomi och utveckling.
Att släppa marknadskrafterna fria är precis vad svensk travsport behöver för att ta sig tillbaka upp på banan.. De banor som har förutsättningar att överleva kommer att göra det. Framtiden är alla banors ansvar - inte enbart storbanornas.