2018-08-09 Grillad och rökt

Inte bara vädret har varit varmt i Sverige i sommar. Även travdiskussionerna på sociala media har på sina håll varit överhettade. Allra mest har det ångat om sena utrustningsändringar och tränarna har blivit grillade när det gäller att rapportera balans-vagn-huvudlag redan i samband med att hästen anmälts. Men låt oss ta var sak för sig.
Mellan försök och final
Många hästar galopperade i Stochampionatet. Önskemål om att hinna behandla under tiden mellan försök och final har framförts. Att det inte är mer än 8 - 10 dagar emellan gör att karenstiden förhindrar att hästarna kan behandlas med traditionella ledinjektioner. Kroppsegna substanser är svåra och behöver breda säkerhetsmarginaler. Vägen till ett effektivt anti-dopingarbete ligger både i ett hästhälsoperspektiv och en värdegrund som omfattar fair play, dvs att vi tävlar på lika villkor.

När det gäller de stora årgångsloppen är de inte bara prestigefyllda och penningstinna. De är också avelslopp. Det är i de loppen som agnarna ska skiljas från vetet, dvs det är där vi letar efter hästarna som ska föra sina gener vidare till nästa generation. Loppen SKA kräva sin tribut. Det är de hårda, tuffa, hållbara hästarna vi letar efter, inte de hästar som har flest nålstick i lederna. Det är tränarnas uppgift, inte veterinärens, att se till att deras unghästar är i bästa författning när de anmäler till kval och att fysiken håller även till finalen. Det kanske krävs en mer eftertänksam matchning av hästarna. Endast ett mycket begränsat antal hästar klarar att vara med i försöken till alla årgångsloppen, än mindre kvala in. Det gäller för travtränarna att noga välja sina strider och se över sina träningsmetoder, istället för att ta den enkla vägen och ringa veterinären.

Fler veterinära ingrepp är inte vad våra unghästar behöver. Om det är sportens framtid, då är den sjuk på riktigt. Om vi på allvar vill värna om hästarnas hälsa har effektiva, men samtidigt skonsamma träningsmetoder, och utveckling av banunderlag, en högre prioritet än längre tid mellan försök och final. Fransmännen har infört barfotaförbud för 3-åringar, vilket vi också skulle kunna göra. Måste varje årgång verkligen slå nya hastighetsrekord? Allt högre farter är inte det enda måttet på avelsframsteg. Även styrka, uthållighet, hållbarhet, löphuvud, travsäkerhet och ett vägvinnande trav visar hur väl individen hävdade sig i sin årskull. Det gjordes stora avelsframsteg varje år i USA, trots att Greyhound behöll sitt världsrekord i 31 år.

Utrustningsändringar och spelsäkerhet
Spelarna kräver inte allt högre farter. Spelarna kräver spelsäkerhet. Delar av spelarkollektivet har rasat mot att tränarna gör sena utrustningsändringar. En del närmast rabiata krav på förbud och hot om att sluta spela har hörts från olika håll. Förutom ST är det särskilt Robert Bergh, Roger Walmann, och i viss mån också Stefan Melander som fått möta den hårdaste kritiken. Dessa herrar leder ligan om flitig utrustningsändring mellan anmälan och start. Det gör de inte för lura spelarna. utan för att hålla möjligheterna öppna för att innan start kunna avgöra vad som passar hästen bäst för dagen. Förberedelserna för att sätta en häst ordning för start är för många av de mest framgångsrika tränarna en konstart som kräver deras fingertoppskänsla.

Flera tränare, bl a Björn Goop, Peter Untersteiner och Marcus Lindgren, har offentligt deklarerat att självklart kommer de att anmäla balans, huvudlag och vagn i god tid (och utan sena ändringar?) om spelarna vill ha det så.

Frågan är hur man löser en situation där hästen själv kräver en sen utrustningsändring? Den är ovanligt het och laddad för dagen och det stängda huvudlaget utgör en säkerhetsrisk. Tränaren har missbedömt hovkvaliteten i förhållande till oväntat grovt grus på banan och vill köra med skor. En häst anmäld med jänkarvagn funkar inte optimalt för dagen och tränaren och kusken vill ändra till vanlig sulky. Ska hästen i så fall strykas? Vad får sena strykningar för konsekvens för spelsäkerheten? Vad är egentligen tränarens uppdrag och skyldighet? Både hästens, hästägarens och spelarens bästa givetvis, men vad ska prioriteras när dessa intressen inte sammanfaller? Det spelar ingen roll tycker spelarna. Det är information som efterfrågas och hur svårt kan det vara att lämna information till alla, inte bara till ett litet fåtal insiders, som är kompisar med tränarna.

Spelsäkerhet är primärt ingen hästägarfråga. Det är en sak mellan spelaren och spelbolaget. Det blir en hästägarfråga först när hästägarna ska betala för säkerheten, t ex genom att våra hästar tvångsstryks eller tvingas tävla med opassande utrustning. Hästägarna riskerar att förlora prispengar och hästarna startpoäng. Säkerhetsfrågor, av vilket slag de än är, måste behandlas med ömsesidig respekt både av sportens och spelets företrädare.

Hästägare vs spelare
Vem är det egentligen som satsar mest på travsporten, hästägarna eller spelarkåren. ”Min är större än din” har varit det bärande argumentet från respektive sidor. Spelarna spenderar bevisligen fler antal miljarder på spel än vad hästägarna gör med sina miljarder för att tillhandahålla spelobjekten.

Nu har det aldrig lett fram till någon matematisk sanning att jämföra äpplen med päron. När spelaren lämnar in sitt spel betalar hen för spelet. Hästägaren betalar, förutom för träningskostnaden, ca 4.000 kr per startillfälle för sin häst. Ibland blir det vinst, för det mesta förlust. Det är det enda som gäller lika för hästägare och spelare. Vi vet att ca 70 procent återbetalas i vinster till spelarkollektivet. Kostnadstäckningsnivån, dvs återbetalning genom prismedel, för hästägarkollektivet är i dagsläget mindre än 25 procent. Dum betalar för spelobjekten. Smart spelar på dem. Det finns ett skäl till att spelobjekten blir allt färre för varje år som går.

Nu kommer snart spelomregleringen och en helt ny spelplan med nya behov av samarbete och ledarskap inom sporten. Sporten står inför en välkommen utmaning, men tyvärr verkar inte Svensk Travsport vara situationen mogen när man deklarerar ett oförändrat tävlingsprogram för 2019. ST tillåter att spelbolagets optimering går före sportens verkliga uppdrag. Vi har väntat på att Travhästägarna ska redovisa sin åsikt i den frågan, men inget händer.




Amatörmässigt fifflande
Istället läser vi att Travhästägarnas ordförande har dömts till skyhöga böter för att ha fifflat med träningslistan. Travmedia väljer att fokusera på att ST särbehandlar amatörer i förhållande till proffsen. Det är en viktig vinkling i och för sig i andra sammanhang. I det här sammanhanget gör det den fifflande travhästägarbasen till ett offer för orättvisa, när istället hans trovärdighet borde ha ifrågasatts. Riksförbundet Travhästägarna har sedan länge haft problem med bristande trovärdighet, men också med sin legitimitet som representant för alla travhästägare. Nu har förbundet även försetts med en missklädsam fiffelstämpel.

There's no business like horse business.



ewa silfverberg liljeros
X
Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen av vår webbplats. Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du detta. Läs mer