2017-08-16 Hästägaren är död - leve hästägaren!
I helgen som gick har Solvalla, Östergötlands och Mälardalens hästägarföreningar haft överläggningar ute på Wenngarn. Samsynen är total om att det behövs ett nytt tänkande med en ny organisationsmodell för att driva rätt hästägarfrågor. Och det är bråttom.
Flera i den nuvarande centrala hästägarbesättningen har inte förstått sin roll och sitt uppdrag att fungera som ett övergripande organ för ägarna till svenska travhästar. Misslyckandet med att stärka sportens och hästägarnas ställning genom vettiga villkor talar sitt eget tydliga språk. Bristen på insikt och självkritik gör att viktiga sakfrågor transformeras till ovidkommande personfrågor.
Spelets diktat lämnade sporten naken. Det växande underskottet i hästägandets vardag, som stadigt växt under 2000-talet, har systematiskt söndrat istället för att samla. Bristande ägardirektiv från travsällskapen ersattes av centrala, men oförankrade BAS-överenskommelser, vilket tvingat ned sportens aktiva i permanent brygga.
Spelet tilläts ta över kommandot och har – ofta genom upplevda hot om ännu mindre prispengar eller färre tävlingsdagar - tvingat sporten till lydnad. Kanal 75 med sina digitala sändningar lyckas utmärkt i sitt uppdrag, men baksidan av myntet leder till tomma ekon både på publikplats och i spelhallar. Det förvärras sedan av att sporten tvingas till att resa och tävla på tider som håller banpubliken borta. Färre än 30 procent av hästägarna ser sina hästar på plats “tack vare “detta.
Den förlorade känslan för vad sporten behöver för sin överlevnad i såväl hårda och mjuka upplevelser är anledningen till att vår sport sjunkit likt en gråsten. Det är allas vårt ansvar att beslut har fattats, som borde ha haft helt annat innehåll.
En snabb historielektion
Vi har tydliga minnesbilder från hösten 2014, då sportens företrädare i ASVT, TR och RST lät sig tas som gisslan för att ST/ATG skulle kunna motivera pokalöverenskommelsen. Den check på trehundra nya miljoner som skulle fylla pokalen har förvandlats till en skuldsedel. Betalningen kommer istället från hästägarnas gamla sparkonton. Vi klippte isär vår sports påplats-upplevelse då saxen debuterade utan annan förankring än genom spelbolagets förhandlingar med televisionsbolag. Sporten förråddes av dem som vi litade på borde inse annorlunda. Sporten klippte samtidigt, på egen hand, isär den samlande kraften, eftersom bypolitiken tilläts växa sig starkare än det nationella uppdraget.
Från silvergris till spargris
Vi behöver en ny tydlighet, som fri från maktens korridorer i Hästsportens hus förvandlar folkhumorns ”Silvergrisen” till en spargris, De första som behöver en redig återställare är de som besviket har lämnat sporten som förbrukat deras förtroende.
Sulkysports Lars G Dahlgren beskrev i en krönika RST som "en döende organisation”. Vad blir det tynande förbundets främsta uppgift i framtiden? Är det att säkra en personlig plats vid maktgrytorna i Hästsportens hus? Eller vill man engagera starka och respektingivande hästägarföreningar med starkt inflytande i sina lokala travsällskap? Är man kanske ute på ännu en meningslös resa med ett tåg som har lämnat sin station från fel spår och är på väg rakt ut i ödemarken? Bristande insikt på det lokala planet har även lett till att förnyelse och nytänkande är obefintligt, också på det centrala planet.
Vi laddar för ledning
De tre hästägarföreningarnas möte utmynnar i en alternativ resa för Sveriges travhästägare. En historisk avgång har skett från Wenngarns slottsstation med det tydliga resmålet att förbättra passagerarnas villkor in i travsportens framtid. Energin som håller tåget rullande – hästägarna – kräver ingen förskottsbetalning, men tillåter inte heller flerårig räntefri kredit till spelbolag. Det enkla kravet är att biljetten betalas vid godsets leverans. För framtidens tåg är det returbiljett, ”back to basic” och hästägarnas återkomst som gäller. Det kräver samtidigt ett nytt synsätt för travsällskapen och en produkt som genom förnyelse vänder trenden och plockar upp framtidens passagerare.
Makten måste utgå från hästägandet. Beslutsfattarna ska uppfylla de primära villkor som krävs. En bra början är att ägarna till starthästar får betalt som de leverantörer vi är. För många av säljarna vid årets select-auktioner framstår pokalen nu endast som en tröstpokal.
Spelets diktat lämnade sporten naken. Det växande underskottet i hästägandets vardag, som stadigt växt under 2000-talet, har systematiskt söndrat istället för att samla. Bristande ägardirektiv från travsällskapen ersattes av centrala, men oförankrade BAS-överenskommelser, vilket tvingat ned sportens aktiva i permanent brygga.
Spelet tilläts ta över kommandot och har – ofta genom upplevda hot om ännu mindre prispengar eller färre tävlingsdagar - tvingat sporten till lydnad. Kanal 75 med sina digitala sändningar lyckas utmärkt i sitt uppdrag, men baksidan av myntet leder till tomma ekon både på publikplats och i spelhallar. Det förvärras sedan av att sporten tvingas till att resa och tävla på tider som håller banpubliken borta. Färre än 30 procent av hästägarna ser sina hästar på plats “tack vare “detta.
Den förlorade känslan för vad sporten behöver för sin överlevnad i såväl hårda och mjuka upplevelser är anledningen till att vår sport sjunkit likt en gråsten. Det är allas vårt ansvar att beslut har fattats, som borde ha haft helt annat innehåll.
En snabb historielektion
Vi har tydliga minnesbilder från hösten 2014, då sportens företrädare i ASVT, TR och RST lät sig tas som gisslan för att ST/ATG skulle kunna motivera pokalöverenskommelsen. Den check på trehundra nya miljoner som skulle fylla pokalen har förvandlats till en skuldsedel. Betalningen kommer istället från hästägarnas gamla sparkonton. Vi klippte isär vår sports påplats-upplevelse då saxen debuterade utan annan förankring än genom spelbolagets förhandlingar med televisionsbolag. Sporten förråddes av dem som vi litade på borde inse annorlunda. Sporten klippte samtidigt, på egen hand, isär den samlande kraften, eftersom bypolitiken tilläts växa sig starkare än det nationella uppdraget.
Från silvergris till spargris
Vi behöver en ny tydlighet, som fri från maktens korridorer i Hästsportens hus förvandlar folkhumorns ”Silvergrisen” till en spargris, De första som behöver en redig återställare är de som besviket har lämnat sporten som förbrukat deras förtroende.
Sulkysports Lars G Dahlgren beskrev i en krönika RST som "en döende organisation”. Vad blir det tynande förbundets främsta uppgift i framtiden? Är det att säkra en personlig plats vid maktgrytorna i Hästsportens hus? Eller vill man engagera starka och respektingivande hästägarföreningar med starkt inflytande i sina lokala travsällskap? Är man kanske ute på ännu en meningslös resa med ett tåg som har lämnat sin station från fel spår och är på väg rakt ut i ödemarken? Bristande insikt på det lokala planet har även lett till att förnyelse och nytänkande är obefintligt, också på det centrala planet.
Vi laddar för ledning
De tre hästägarföreningarnas möte utmynnar i en alternativ resa för Sveriges travhästägare. En historisk avgång har skett från Wenngarns slottsstation med det tydliga resmålet att förbättra passagerarnas villkor in i travsportens framtid. Energin som håller tåget rullande – hästägarna – kräver ingen förskottsbetalning, men tillåter inte heller flerårig räntefri kredit till spelbolag. Det enkla kravet är att biljetten betalas vid godsets leverans. För framtidens tåg är det returbiljett, ”back to basic” och hästägarnas återkomst som gäller. Det kräver samtidigt ett nytt synsätt för travsällskapen och en produkt som genom förnyelse vänder trenden och plockar upp framtidens passagerare.
Makten måste utgå från hästägandet. Beslutsfattarna ska uppfylla de primära villkor som krävs. En bra början är att ägarna till starthästar får betalt som de leverantörer vi är. För många av säljarna vid årets select-auktioner framstår pokalen nu endast som en tröstpokal.