2017-07-19 Den breda, smala eller rätta vägen
Med rubriken ”Pokalåret ett steg på vägen” har Travhästägarnas ordförande Anders Jonsson skrivit en insändare i Travronden. Vad vi har förstått har han, och ett antal bakåtsträvande intressen i styrelsen, ställt sina platser till förfogande inför en kommande extrastämma. Det kan uppfattas som att styrelsen är splittrad i avgörande frågor. Vi är på väg mot förbättrade villkor för hästägarna, när ordföranden inser att den rätta vägen för sporten kräver mycket mer än vad “pokalen” har bidragit till.
Dessa allmänt kända fakta var de bakomliggande och bidragande skälen till att både Solvalla Hästägarförening och Mälardalens hästägarförening valde att lämna RST/Travhästägarna. Processen mot förbättrade villkor innebar ett alltför långsamt tempo genom den bristfälligt förankrade pokalöverenskommelsen. Det var ett nödvändigt steg när riksförbundet hade tappat sin legitimitet som företrädare för stora grupper av hästägare.
Den utlånade pokalen
ST meddelade i förra veckan hur de sista miljonerna ska fördelas av de utlovade 270 miljoner, som i praktiken blev 180 miljoner. Beloppet, som för övrigt ännu inte är helt intjänat, är därmed ingen garanti för nödvändiga nivåhöjningar från och med 2019.
Ekonomiskt känsliga sinnen vet att det inte går att låna i all evighet. Då talar vi inte bara om pengar. Sportens beslutsfattare har redan lånat tillräckligt med förtroende från de aktiva. Det hästägarna har avstått är inget annat än förbrukat förtroendekapital. Alla väsentliga nyckeltal blinkar ”ERROR” i rött, samtidigt som kostnaderna för ATGs och STs administration kraftfullt har ökat under de senaste sju åren.
Under 2018 blir det treårssatsning, vardagstravssatsning och en nytillkommen femhundring som ska ersätta varje oplacerad startande häst i loppet. Av 8.700 unika hästindiver kommer fem i genomsnitt per lopp att sluta oplacerade. Det innebär att 43.500 starttillfällen x 500 kr ger ca 22 – 23 miljoner i ny breddsatsning. Därtill kommer 25 miljoner kronor till V75, som endast återställer vissa av divisionernas priser till 2012 års nivå, vilket är fel signal. Det kommer inte minska våra hästars resande till Frankrike. Tänk om för nyrekryteringens skull!
Hästbrist
Solvalla HF har i sitt handlingsprogram pekat på vad både Torbjörn Ylven och Anders Jonsson nu har uppmärksammat, dvs bristen på nya tävlingshästar och vad det bl a innebär. Det blir fler och längre resor när banorna, med hästarna hemma, ska leverera starthästar till banor som inga hästar har. Det är resor, som med undantag för V75-tävlingar, betalas direkt ur hästägarnas plånböcker.
Den enda och rätta vägen för sporten bygger på en annan prioritering än det nya fördelningssystemet, vilket är för trögrörligt. Alltför liten hänsyn tas till de banor som klarar sitt rekryteringsansvar av hästar och ägare. Hästbristen, som Anders Jonsson betonar, medför att motsvarande fem mellanbanor inom tre år kommer att sakna hemmahästar. I brist på kunder har tränarna tvingats köpa och tävla med egna hästar, vilket i förlängningen hotar spelsäkerheten och sportens trovärdighet.
Sparkrav
Bristande kostnadstäckning för hästägarna är grundproblemet för sporten. En kostnadstäckningsgrad på 40 procent var tanken redan 1974 när ATG grundades och rikstravet bildades. Svensk Travsport har Gert Lindberg och hans kompetens att tacka för mycket. Han förstod verkligen riksspelets betydelse.
Kostnadstäckningsgraden är idag ca 22 – 25 procent och efter 2018 stannar den alltjämt under 30 procent. Detta trots minskade antal lopp/starter och korrigerade prismedel. Efter pokalåret 2018 kommer hästägarkollektivet fortfarande att gå med 300 - 400 miljoner i underskott.
Åtgärden är given och det är glädjande att vårt krav på sparande har fått gehör. Sparkravet blir än mer naturligt om och när spelbolagen ger hästägarkollektivet betalt som leverantörer på översta raden i spelbolagens resultaträkning. Motivationen att spara ökar när man inte längre kan låna från leverantörerna.
Unghästsatsningen är bra och nödvändig och utgör inget särintresse för sporten. Den stimulerar den nödvändiga nyrekryteringen av hästar som alla banor behöver. De knappa 60 miljonerna i treårssatsningen ska också ses i ljuset av att hästägarna för sina unghästar betalar över 40 miljoner i egna insatser.
Vägen mot framtiden
Att sporten måste värna helheten är givet, men här skiljer sig våra uppfattningar väsentligt åt, eftersom det nuvarande RST/Travhästägarna uttryckligen värnar särintressen. Av det justerade årsmötesprotokollet från 27 april 2017 framgår att man aktivt prioriterar frågan om att bredd går före elit. - ”RST arbetar kontinuerligt i frågor som - bredd före elit”.
I vår värld handlar det inte om att ställa elit eller bredd mot varandra. Det råder inget motsatsförhållande. Det handlar istället om sundare tävlingsvillkor för alla och definitivt att höja prismedel till lopp inom de lönsamma streckspelen mitt i veckan och V75. Vi behöver all verksamhet, men näringsverksamheten måste ges högsta prioritet. Utan den kan ingen tävlingsverksamhet finnas på en bibehållen hög sportslig nivå.
Vi vill att det ska gå bra för alla som är engagerade i sporten, oavsett var man befinner sig i näringskedjan. Samtidigt måste vi göra prioriteringarna tydliga. God ekonomi för näringen ska förankras väl i en gemensam och stadig värdegrund, där även hästarnas hälsa och bra arbetsvillkor för de aktiva är bärande bjälkar, samtidigt som den skänker högkvalitativ sport och spelsäkerhet.
Vi välkomnar de signaler som Travhästägarnas ordförande skickar, men förstår samtidigt de problem som riksförbundet har att ta ställning till. Förändringar är nödvändiga, liksom en nationell förankring, Den framtida representationen måste bestå av personer som äger tävlingshästar, och som oberoende av förbundet Svensk Travsports ekonomiska bidrag, kan skapa legitimitet och samling.