2017-06-03 Breddbrist
Det damp ner ett brev i helgen från ett bettingföretag som verkar förstå att både bredd och topp behövs. Nu har STC presenterat två bra förslag för eliten, men drar på svaret till bredden. När ska STC presentera förbättringar för bredden? Förstår inte STC att det behövs en andrahandsmarknad för hästarna som slås ut i storstallarna? Vi amatörer och mindre proffs är denna andrahandsmarknad och slås vi ut så vem ska då köpa dessa hästar? Jag hoppas och tror att STC vill att travet med hästen i fokus ska ha ett brett folkligt stöd i framtiden och inte bara en massa nummer att spela på. Så nu är det upp till bevis STC att gå från ord till handling.
Ovanstående text är en insändare av Per Ivarsson publicerad på Travrondens hemsida och med rubriken: VEM FÖRSTÅR BREDDEN BÄST?
Per Ivarsson benämner ST med det gamla namnet STC. Ska vi tro att det är en s k freudiansk felsägning och att han med det beskriver en känsla som många delar, dvs att vi saknar vårt ursprungliga centralförbund? Inte minst saknar vi att det utförs uppgifter som ST har uppdraget att verkställa, enligt förbundets egna stadgar.
Vid en närmare fundering på insändarens analys av problembilden fastnar man lätt i det scenario som ingen riktigt vågar nämna. Hästbristen som uppstår, p g a att för få nya hästar tillförs tävlingsbasen, kommer att vara ca 1 000 hästar per år under ett antal år framöver.
Ett alternativt scenario vore att öka hästarnas tillåtna tävlingsålder, vilket inte är önskvärt både av hästhälsoskäl och ur avelsperspektiv. Att öka hästarnas startfrekvens per år har diskuterats i syfte att få fler startande deltagare, men är inte önskvärt av samma hälsoskäl. . Ytterligare ett annat alternativ är att ändra i propositionerna.
Inget av detta kan rå på hästbristen och det som Per Ivarsson sätter fingret på. Det är inte generellt ett kvalitativt problem, utan ett stort kvantitativt problem för vissa små och mellanbanor där rekryteringen av yngre hästar numera är försumbar. Hästpopulationens demografi avslöjar obarmhärtigt hästbristen. Ekot i stallbyggnaderna förstärker effekten.
Bristen av lämpliga köpobjekt på andrahandsmarknaden beror på att överskottet är borta. Ägarna behåller längre det lilla överskott, som eventuellt ändå finns, då man inte har för avsikt att köpa nytt. Av de hästar som ändå bjuds ut är det ett fåtal som hittar köpare. De hittar i bästa fall leasingtagare och där leasingtagaren är den som dikterar villkoren. Fullt tävlingsdugliga hästar, som inte räcker till i konkurrensen, säljs ofta som ridhästar istället, då ridsporten har upptäckt mångsidigheten och samarbetsviljan hos våra varmblodiga travare. Tyvärr hjälper det inte till att fylla loppen för travsporten.
Vad skulle kunna göras? En serie för äldre hästar enbart i delar av landet som har få yngre hästar? Det är marknaden som styr och den får inte ignoreras.
Avsaknaden av hästar är något som banorna själva eller under STs ledning borde ha uppmärksammat och prioriterat för länge sedan. Att avhända sig sportens styrmedel för spelets intressen betalar sig nu, tyvärr.
Konstruktivt och strikt måste travsporten hjälpas ur sin nuvarande kris. Vi befinner oss mitt i en sådan, även om ST's ledning inte öppet vill erkänna det. Det skulle vara att erkänna att misstag har begåtts. Det finns skäl till varför ST dröjer med sina förbättringsförslag till bredden.
Direkt, med järnhand och under regional styrning, måste förändringar göras i banornas drift, skötsel och inriktning. Tyvärr kommer inte den nödvändiga basen och bredden för svensk travsport att öka genom att låta alla banor behandlas "rättvist". Det måste till effektiv medicin för att vända utvecklingen och den kan vara stärkande för vissa, men besk för andra.
Pokaltårtan vi skulle få dela på är till stora delar redan uppäten. De beslut som har tagits har varit mer passiva än proaktiva. De liknar mest kosmetika för att dölja brister och egna misstag. Kvar finns en liten tårtbit som ST måste skära i med skalpell och stor precision. Att både äta kakan och ha den kvar är ett dilemma som saknar lösning.
Anledningen till hästbristen är i själva verket brist på nya hästägare. Anledningen till att många lämnar och få nya kommer till beror först och främst på den dåliga ekonomin i hästägandet.
De 500 miljoner kronor som sporten behöver finns genom omfördelning av kostnader i befintliga organisationer och administrationer. Det frigör medel för bredd och näring. För det krävs ett centralförbund med en styrelse som inte fortsätter att stoppa huvudet i busken under sju år till. Det behövs en styrelse som kan städa i alla utrymmen. Har vi ett sådant centralförbund?
Ska vi fortsätta tävla på en hög nivå har ST inget annat alternativ än att vända på sportens faktiska siffror och öppet, ärligt, transparent och genom klarspråk visa hur det ska gå till. En konkret åtgärd är att varje bana får ett sparbeting om 20 procent. Hälften av besparingen används till intresseskapande åtgärder för publiken och den andra hälften används till prispengar. Självklart avser sparbetinget även centralförbundets alla hörn.
Tillsammans med Per Ivarsson väntar vi på att få ta del av STs förbättringsåtgärder för bredden. Vi delar helt och fullt hans uppmaning. ST måste upp till bevis och gå från ord till aktiv handling.
Per Ivarsson benämner ST med det gamla namnet STC. Ska vi tro att det är en s k freudiansk felsägning och att han med det beskriver en känsla som många delar, dvs att vi saknar vårt ursprungliga centralförbund? Inte minst saknar vi att det utförs uppgifter som ST har uppdraget att verkställa, enligt förbundets egna stadgar.
Vid en närmare fundering på insändarens analys av problembilden fastnar man lätt i det scenario som ingen riktigt vågar nämna. Hästbristen som uppstår, p g a att för få nya hästar tillförs tävlingsbasen, kommer att vara ca 1 000 hästar per år under ett antal år framöver.
Ett alternativt scenario vore att öka hästarnas tillåtna tävlingsålder, vilket inte är önskvärt både av hästhälsoskäl och ur avelsperspektiv. Att öka hästarnas startfrekvens per år har diskuterats i syfte att få fler startande deltagare, men är inte önskvärt av samma hälsoskäl. . Ytterligare ett annat alternativ är att ändra i propositionerna.
Inget av detta kan rå på hästbristen och det som Per Ivarsson sätter fingret på. Det är inte generellt ett kvalitativt problem, utan ett stort kvantitativt problem för vissa små och mellanbanor där rekryteringen av yngre hästar numera är försumbar. Hästpopulationens demografi avslöjar obarmhärtigt hästbristen. Ekot i stallbyggnaderna förstärker effekten.
Bristen av lämpliga köpobjekt på andrahandsmarknaden beror på att överskottet är borta. Ägarna behåller längre det lilla överskott, som eventuellt ändå finns, då man inte har för avsikt att köpa nytt. Av de hästar som ändå bjuds ut är det ett fåtal som hittar köpare. De hittar i bästa fall leasingtagare och där leasingtagaren är den som dikterar villkoren. Fullt tävlingsdugliga hästar, som inte räcker till i konkurrensen, säljs ofta som ridhästar istället, då ridsporten har upptäckt mångsidigheten och samarbetsviljan hos våra varmblodiga travare. Tyvärr hjälper det inte till att fylla loppen för travsporten.
Vad skulle kunna göras? En serie för äldre hästar enbart i delar av landet som har få yngre hästar? Det är marknaden som styr och den får inte ignoreras.
Avsaknaden av hästar är något som banorna själva eller under STs ledning borde ha uppmärksammat och prioriterat för länge sedan. Att avhända sig sportens styrmedel för spelets intressen betalar sig nu, tyvärr.
Konstruktivt och strikt måste travsporten hjälpas ur sin nuvarande kris. Vi befinner oss mitt i en sådan, även om ST's ledning inte öppet vill erkänna det. Det skulle vara att erkänna att misstag har begåtts. Det finns skäl till varför ST dröjer med sina förbättringsförslag till bredden.
Direkt, med järnhand och under regional styrning, måste förändringar göras i banornas drift, skötsel och inriktning. Tyvärr kommer inte den nödvändiga basen och bredden för svensk travsport att öka genom att låta alla banor behandlas "rättvist". Det måste till effektiv medicin för att vända utvecklingen och den kan vara stärkande för vissa, men besk för andra.
Pokaltårtan vi skulle få dela på är till stora delar redan uppäten. De beslut som har tagits har varit mer passiva än proaktiva. De liknar mest kosmetika för att dölja brister och egna misstag. Kvar finns en liten tårtbit som ST måste skära i med skalpell och stor precision. Att både äta kakan och ha den kvar är ett dilemma som saknar lösning.
Anledningen till hästbristen är i själva verket brist på nya hästägare. Anledningen till att många lämnar och få nya kommer till beror först och främst på den dåliga ekonomin i hästägandet.
De 500 miljoner kronor som sporten behöver finns genom omfördelning av kostnader i befintliga organisationer och administrationer. Det frigör medel för bredd och näring. För det krävs ett centralförbund med en styrelse som inte fortsätter att stoppa huvudet i busken under sju år till. Det behövs en styrelse som kan städa i alla utrymmen. Har vi ett sådant centralförbund?
Ska vi fortsätta tävla på en hög nivå har ST inget annat alternativ än att vända på sportens faktiska siffror och öppet, ärligt, transparent och genom klarspråk visa hur det ska gå till. En konkret åtgärd är att varje bana får ett sparbeting om 20 procent. Hälften av besparingen används till intresseskapande åtgärder för publiken och den andra hälften används till prispengar. Självklart avser sparbetinget även centralförbundets alla hörn.
Tillsammans med Per Ivarsson väntar vi på att få ta del av STs förbättringsåtgärder för bredden. Vi delar helt och fullt hans uppmaning. ST måste upp till bevis och gå från ord till aktiv handling.